Tuesday Night Floorball
Tisdagkväll. Hemmamatch mot Malmö IBC. En förväntad toppmatch.
Vad var det som hände egentligen? Toppmatch? Man kan ju fråga sig det efter kvällens match. Det var sannerligen ingen bra innebandy det bjöds på i Dalslundshallen. Underlägen med 0-1 efter knappa 30 sekunder, i ledning med 2-1 en knapp minut senare bara för att släppa in ännu ett mål kort därefter och sedan ett till.
Nervöst. Darrigt. Rent ut sagt dåligt! Dom gör tre mål på sina tre första skott i matchen och jag började ana att jag skulle bli inbytt ganska snart. Tanken var inte den mest upphetsande eftersom jag kommit sent till matchen på grund av ett möte och missat halva uppvärmningen, och då jag är en rutinmänniska, särskilt på matchdagar, så var det som sagt inte direkt lockande för mig.
Vi spelar upp oss en aning och håller våra positioner betydligt bätte, samtidigt som vi sticker upp i anfall lite oftare. Dett ger resultat med blott åtta sekunder kvar av perioden då vi kvitterar till 3-3.
Andra perioden är en segdragen historia med en massa långbollande och riktigt dålig innebandy där vi har det mesta av spelet men deras målvakt lyckas gräva fram ett par riktigt jävliga räddningar som håller Malmö kvar i matchen. En stund senare så kommer innebandylogiken att visa sig, då Malmö gör 4-3 på en halvdan kontring.
Tredje perioden bjuder bara på marginellt bättre innebandy och det är ett ställningskrig på banan. Vi lyckas kvittera till 4-4 bara för att sedan släppa in 4-5. Det är väldigt påfrestande att hela tiden behöve jobba i en uppförsbacke, men vi gnetar på och visar en bra moral i laget. Detta ger utdelning när Martin Ranhed trycker dit sitt fjärde mål för kvällen och fastställer slutresultatet till 5-5.
Vi är fortfarande obesegrade hemma och oavgjort idag känns på något sätt godkänt, då vi egentligen aldrig var med i matchen. Vi får vara ödmjuka och ta med oss det positiva till nästa match då Malmhaug/Öresund kommer på besök. Då förhoppningsvis med #95 i målet...
Vad var det som hände egentligen? Toppmatch? Man kan ju fråga sig det efter kvällens match. Det var sannerligen ingen bra innebandy det bjöds på i Dalslundshallen. Underlägen med 0-1 efter knappa 30 sekunder, i ledning med 2-1 en knapp minut senare bara för att släppa in ännu ett mål kort därefter och sedan ett till.
Nervöst. Darrigt. Rent ut sagt dåligt! Dom gör tre mål på sina tre första skott i matchen och jag började ana att jag skulle bli inbytt ganska snart. Tanken var inte den mest upphetsande eftersom jag kommit sent till matchen på grund av ett möte och missat halva uppvärmningen, och då jag är en rutinmänniska, särskilt på matchdagar, så var det som sagt inte direkt lockande för mig.
Vi spelar upp oss en aning och håller våra positioner betydligt bätte, samtidigt som vi sticker upp i anfall lite oftare. Dett ger resultat med blott åtta sekunder kvar av perioden då vi kvitterar till 3-3.
Andra perioden är en segdragen historia med en massa långbollande och riktigt dålig innebandy där vi har det mesta av spelet men deras målvakt lyckas gräva fram ett par riktigt jävliga räddningar som håller Malmö kvar i matchen. En stund senare så kommer innebandylogiken att visa sig, då Malmö gör 4-3 på en halvdan kontring.
Tredje perioden bjuder bara på marginellt bättre innebandy och det är ett ställningskrig på banan. Vi lyckas kvittera till 4-4 bara för att sedan släppa in 4-5. Det är väldigt påfrestande att hela tiden behöve jobba i en uppförsbacke, men vi gnetar på och visar en bra moral i laget. Detta ger utdelning när Martin Ranhed trycker dit sitt fjärde mål för kvällen och fastställer slutresultatet till 5-5.
Vi är fortfarande obesegrade hemma och oavgjort idag känns på något sätt godkänt, då vi egentligen aldrig var med i matchen. Vi får vara ödmjuka och ta med oss det positiva till nästa match då Malmhaug/Öresund kommer på besök. Då förhoppningsvis med #95 i målet...
Kommentarer
Trackback
