Status Quo

Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig trasig som människa. Eller jo, jag vet varför, men det ska egentligen inte behöva vara en anledning att må så här. Trodde aldrig jag skulle tappa gnistan så här mycket. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan men jag vet i ärlighetens namn vad det är jag ska hoppas på.

Det som jag saknar mest är intellektuell stimulans. Jag vill ha någon jag kan prata med om allt möjligt i flera timmar. Kan man önska sig det i julklapp? I så fall gör jag det nu.

Man kan säkerligen anklaga mig för en massa saker men jag är ingen dålig människa, möjligtvis konstig och udda, man fan inte dålig. Saker jag tyckte var roliga har jag tappat allt intresse för och folk jag borde bry mig mer om, eller åtminstonde höra av mig oftare till, har glidit in i glömskans dimma. Det känns fel.

Kanske borde man ta en långresa för att försöka hitta sig själv, men eftersom jag inte riktigt vet vad jag letar efter så kan det ju bli knepigt. Man kanske skulle börja plugga istället för att få nya perspektiv i tillvaron. Det som ligger närmast till hands är väl att bli eremit eller något. Enstörning. Ensamvarg.

Man kan ju alltid hoppas att det nya året innebär en vändning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0